Utposter och resursbyar

Den här artikeln har jag skjutit upp längst av alla, för utposter är ämnet jag själv brände mig mest på i början. Jag byggde dem där det fanns plats, inte där det var vettigt, och sedan undrade jag varför det alltid brann. Så här är det jag själv hade velat höra då: så fort hemslottet inte räcker längre slutar kartan runt dig vara kuliss och blir istället en ekonomi och ett slagfält. Utposter och resursbyar är verktyget som gör ett statiskt slott till ett nätverk som håller territorium, ger resurser och framför allt tar dig dit du annars inte skulle nå. Det handlar inte om hur man bygger den första kasernen, utan om hur man tänker på expansion med en plan – var man slår sig ner, vad man faktiskt får ut av det, hur man försvarar det och när man istället ska dra sig ur. Om alliansen trycker på för att du ska «få igång ekonomin» och delta i krigen, läs vidare.

Det vanligaste misstaget är att tro att en utpost är ett andra slott

Direkt på sak, för det här är det folk frågar mig mest om: en utpost är inte ett andra slott som pumpar resurser åt dig. Den huvudsakliga resursmotorn är resursbyarna, inte produktionen i utposten. Den som förväntar sig att bygga en framskjuten bas och sedan få trä och sten att flöda ut ur den som från slottet blir besviken. Jag var det.

Det utposten faktiskt ger dig är räckvidd och position. Från hemmaslottet kan du bara anfalla och stötta inom ett visst avstånd. Utposten «flyttar» dig till en ny punkt på kartan och området runt den öppnas upp, så att du därifrån kan skicka anfall och försvar mycket längre än du når från slottet. Det andra är att du får en plats att bygga på, där din egen garnison håller ställningarna. Se utposten som en bas du opererar från, inte som ett lager som fyller sig själv.

Därför tycker jag det är meningsfullt att ge varje bas en tydlig uppgift. Antingen är det ett ekonomiskt näste, placerat mitt bland resursbyar, där du samlar in resurser under en kortare period, eller så är det en framskjuten bas i utkanten av ditt territorium, varifrån du når fienderna och framför allt anfallna allierade. En utpost som försöker vara båda delarna på en exponerad plats klarar oftast ingetdera ordentligt – ekonomiskt ligger den för långt från säkerheten, och på fronten är den för svag.

Resursbyar och hur du får ut max av dem

Resursbyar är punkter på kartan kopplade till en specifik resurs, oftast trä, sten och mat, i högre kungadömen tillkommer lyxvaror och andra specialmaterial. Du intar dem genom att skicka trupper dit och hålla dem där. Och nu det viktiga som ofta glöms bort: att inta en resursby har en tidsgräns. Du håller den inte för alltid som ett slott. Du samlar in från den under ockupationstiden, när den går ut förlorar du den och måste inta den igen (eller skicka om insamlingen). Planera inget kring en by som räknar med att garnisonen sitter kvar där för evigt.

Det som har fungerat för mig:
- Ta byar som täcker din flaskhals. Om du hela tiden saknar sten på grund av murarna, plocka inte tre träbyar bara för att de ligger närmare. Hitta resursen som faktiskt bromsar dig, och gå efter den.
- Inta byar i en cirkel runt en enda utpost, inte utspridda över hela kungadömet. Kortare avstånd betyder snabbare förflyttning av insamlingstrupper och framför allt att du hinner skicka försvar i tid.
- Räkna med att en intagen by syns och är ett mål. Ju rikare byn är, desto större chans att någon kommer och tar din insamlingsenhet. Hellre ett par byar nära, som du hinner försvara, än en hög utspridda som du inte kan hålla koll på.
- Byar med lyxvaror och specialresurser i högre kungadömen är oproportionerligt mycket värdefullare än de tre grundläggande. Det är värt att ha en framskjuten utpost för dem, även om omgivningen annars är svagare, för de här varorna hittar du ingen annanstans.

Varför min första utpost alltid brann

En kort historia. Min första utpost byggde jag på den första lediga platsen jag hittade på kartan, en bit från gränsen till en aktiv fientlig allians. Runt omkring låg fina byar, så jag tänkte att det skulle bli ett ekonomiskt näste. Men det var samtidigt den mest exponerade platsen i området, och så höll jag på att omrusta varannan dag, insamlingsenheterna försvann, och av byarna fick jag i slutänden nästan ingenting.

Det var först senare jag förstod att jag hade brutit mot det jag skriver några stycken högre upp: jag ville att basen skulle vara både ekonomisk och en frontbas samtidigt. Om jag hade placerat den ett stycke längre bort, i ett lugnare område, hade jag kunnat samla in i lugn och ro. Och till fronten hade jag byggt en separat bas med en tydlig uppgift. Så om du bara ska ta med dig en sak från artikeln, låt det vara den här: innan du klickar på en plats, säg högt vad den basen ska göra.

Försvar med front, flanker och en def-befälhavare

Här syns det vem som spelar spelet och vem som bara klickade på «inta». I GGE riktas anfall alltid mot en av tre sidor av murarna – fronten, vänster eller höger flank. Försvaret motsvarar det och delas upp i front och två flanker. Och där ligger hela poängen. Angriparen väljer en sida, och garnisonen på de andra två sidorna ser han aldrig i den striden. Om du sprider försvaret jämnt över alla tre har du inte tillräckligt på någon av dem, och angriparen bryter igenom exakt där han slår, för mot honom står bara en tredjedel av dina trupper.

Därför koncentrerar man försvaret:
- Sätt in en ordentlig def-befälhavare som passar basens typ, och lägg dennes försvarsbonusar där de behövs (på fronten eller flankerna). En befälhavare flyttar styrkeförhållandet mycket mer än ett par extra enheter. Det här är det första du ska göra, inte det sista.
- Koncentrera trupperna där anfallen faktiskt kommer. På en frontbas är det oftast sidan vänd mot fienden. De inre flankerna, som ingen anfaller, kan du hålla svagare och flytta trupperna dit det behövs.
- En smart angripare tar med verktyg – murbräckor och stegar för att bryta port och murar, mantletar och eldkulor mot ditt försvar. Ett statiskt försvar som du aldrig ändrar kan en spion spana in och sedan slå sönder på samma sätt varje gång. Ändra uppställningen, så att motståndaren inte har dig genomskådad. Det slarvade jag med förr, och det kostade mig ett par fula förluster.

I resursbyarna handlar försvaret mest om garnisonen du lämnar kvar där. Överdriv inte, varje soldat i byn är en soldat som saknas någon annanstans. Lagerindelning fungerar bra – lämna en svagare, snabb def-styrka i byn som en försäkring, och håll huvudstyrkan redo i en närliggande utpost, varifrån du hinner skicka in den i den anfallna byn innan anfallet når fram. Det fungerar bara om byn verkligen ligger nära. Ännu en anledning att hålla nästet kompakt.

Räckvidd och roll i allianskrig

Ekonomin är bara halva historien. Den andra, viktigare i krig, är räckvidden. En framskjuten utpost gör att du kan anfalla fiender och framför allt skicka försvar till allierade som annars skulle vara utom räckhåll. I allianskrig vinner den som snabbt kan pumpa in def hos en anfallen medlem och lika snabbt koncentrera anfall mot ett enda mål. Utan framskjutna baser deltar du bara i det som händer precis framför näsan på dig, och resten av alliansen kan inte räkna med dig. Du känner igen det – i chatten flyger frågan «vem når XY?» och sedan tystnad.

Konkret:
- Placera minst en utpost så att den täcker området där din allians faktiskt krigar, inte bara där omgivningen är bäst för insamling. Under en krigssäsong är räckvidd till fronten värt mer än lite extra resurser.
- Kom överens med alliansen om placeringen av baserna. Om utposterna placeras så att räckviddscirklarna överlappar täcker ni hela slagfältet med stöd, och ingen medlem blir isolerad.
- En framskjuten utpost är också ett anfallsverktyg. Den kortar ner förflyttningstiden för anfall och ger dig en plats varifrån du upprepade gånger kan pressa fiendens mål, utan att skicka trupper över halva kartan varje gång.
- Håll koll på might och aktivitet hos spelarna runtomkring. En utpost placerad mitt bland starka och aktiva fiender kommer alltid att brinna, och du kommer att omrusta mer än du får ut av den. Ibland är en bas ett stycke längre bort, som du kan behålla, bättre än en aggressiv position du inte kan försvara. Se min historia ovan.

När du ska expandera och när du hellre ska vänta

Expansion är inte gratis. Varje utpost och varje hållen by är ytterligare en sak du måste förse, bevaka och omrusta. Expandera när du har kapacitet för det, inte bara lust att ha fler prickar på kartan.

När det är dags att expandera:
- Din produktion och dina lager klarar konstant inte det du bygger och rekryterar. Saknar du ständigt en specifik resurs är det ett tydligt skäl att gå efter byar och en utpost närmare källan.
- Alliansen öppnar en front som du inte når från hemslottet. Då är en framskjuten utpost en investering i räckvidd och stöd, inte i ekonomi, och den kan gott ha en svagare omgivning.
- Du har en stabil försvarsstyrka som du kan förflytta i tid. Utan förmågan att snabbt försvara nyintagna platser är expansion bara att dela ut resurser och poäng till motståndarna.

När du hellre ska vänta:
- Hemslottet är inte klart, varken ekonomiskt eller försvarsmässigt. En andra bas räddar inte en svag grund, den bara sprider ut krafterna på fler ställen.
- Du har inte tid att spela aktivt. En passivt hållen utpost och by är i praktiken ett resurslager, förberett åt angripare, för du hinner inte flytta om försvaret.
- Du skulle expandera till isolering utan stöd från alliansen. En ensam framskjuten bas mitt bland fiender är en belastning, inte en fördel.

Jag är inte hundra procent säker på att det gäller för alla spelstilar, men för mig fungerar en regel – hellre färre baser som bildar ett kompakt, försvarbart nätverk som skyddar varandra, än ett utspritt rike som du varken kan hålla koll på eller försörja.

Tillbaka till Pokrocile.