Avancerad attack – flanker, vågor och borggården

Den här artikeln sköt jag upp länge, för om attack kan man skriva i det oändliga och ändå stöter man på spelare som gör det helt annorlunda och det fungerar ändå för dem. Men efter alla år jag har spelat Empire har jag ganska klart för mig vad som skiljer en spelare som bara "skickar" en attack från en som verkligen kan bygga en. Det handlar inte om antalet soldater. På högre nivåer handlar det inte längre om might – det handlar om att läsa försvaret, välja rätt flank, dela upp styrkan i vågor och om du håller koll på den andra fasen på borggården. Om du fortfarande kastar en stor attack mot en slumpmässig flank och undrar varför det äter upp dina enheter även mot en svagare borg, läs vidare, det där gjorde jag också förr i tiden.

Titta först på vad som finns bakom murarna

Jag börjar med det här, för det är steget som de flesta hoppar över. En blind attack är en lyx som en erfaren spelare helt enkelt inte kan unna sig. Innan du rider ut vill du veta vad som väntar dig – hur mycket försvar som sitter på varje flank och i mitten, om försvararen mest har frontenheter eller flankenheter där, vilka försvarsverktyg som hänger på murarna och vilka bonusar befälhavaren och alliansen ger.

Därför lönar det sig att skicka en spion eller en liten sonderande attack innan den skarpa attacken, så du får försvarets uppdelning per front. Du förlorar några enheter, men du köper information som kan rädda hela armén. Titta framför allt efter asymmetri – nästan ingen har försvaret jämnt fördelat, en flank är alltid tunnare och det är precis den du letar efter.

Och en sak jag själv fick lära mig den hårda vägen – försvaret är inte statiskt. Under allianskrig flyger förstärkningar hit och dit, så en spion som är några timmar gammal stämmer kanske inte längre. Spana igen strax innan attacken. Det gjorde jag inte en gång, jag litade på morgonens rapport och på eftermiddagen väntade en helt annan uppställning. Sedan dess spanar jag alltid två gånger.

Tre fronter, två flanker och mitten med porten

Varje mål har sitt försvar uppdelat på tre fronter – vänster flank, höger flank och mitten med porten. Det är inte bara grafik, det är kärnan i hela mekaniken. Försvararen sprider sina enheter och försvarsbonusar över dessa tre fronter, och din befälhavare rider alltid bara mot en av dem. Soldater som anfaller vänster flank hjälper inte alls dem i mitten, och tvärtom.

Därav följer den första saken du ska rista in i minnet – späd inte ut din styrka. Har du ingen tydlig plan, lägg allt på en flank istället för lite på var och en av de tre. Attacken avgörs på nivån för en front, inte borgen som helhet. Försvararen har ett begränsat antal enheter och platser, så ditt jobb är att hitta fronten som är tunnast och gå in fullt ut där.

Att välja den svagare flanken och vad som sitter där

När du har kartlagt uppställningen väljer du front. Den svagare flanken är inte bara den med färst enheter, utan den där din attack möter försvaret bäst. Här spelar det roll om försvararen har packat in frontenheter eller flankenheter där. Bonusar mot ett specifikt försvar får du främst från befälhavaren och belägringsredskapen, inte från något fast sten-sax-påse-matchup mellan enhetstyper. Sätt därför ihop befälhavare och utrustning efter vad som väntar dig på den fronten.

Mitten med porten är en annan historia. Porten är oftast mest tungt bevakad, och genom den går den klassiska vägen till borggården. En attack mot mitten kräver därför mer och bör riktas med eftertanke, inte av gammal vana. Själv hade jag länge en tendens att gå på porten "för att det är så man gör", och det kostade mig onödigt mycket. Ofta är det smartare att bryta igenom den svagare flanken och på så sätt öppna upp utrymme, än att envist tränga sig in på det hårdaste stället.

Och välj befälhavare efter vilka bonusar de ger mot just den fronten och det försvaret, inte efter vem som råkar vara utvilad. Jag vet att det är lockande, men gör det inte.

Uttömma med vågor, sedan bryta igenom

Vågor är hjärtat i den avancerade attacken. Istället för en enda stöt delar du upp styrkan i flera vågor efter varandra. Det finns två skäl till det. För det första har försvararen en begränsad försvarskapacitet, och försvarsverktygen på murarna slits ner och minskar under striden. De första vågorna ska tömma försvaret, inte nödvändigtvis bryta igenom. För det andra kan du bygga varje våg olika tack vare uppdelningen – den inledande vågen sätter du ihop för att ta ner försvarsverktyg och de farligaste försvararna, medan senare vågor slår till mot en redan försvagad front.

Ett praktiskt knep som har fungerat för mig – bygg inte alla vågor likadant. Lägg billigare eller uppoffringsbara enheter i de öppnande vågorna, de ska bara rensa vägen. Göm huvudslaget i en våg som träffar ett redan uppmjukat försvar. Och håll en reserv – en attack som tar slut precis innan genombrottet är värdelös, du har bara bränt enheter utan resultat. Vågor mot samma flank läggs samman i trycket, så koncentration i både tid och rum är det som bryter ner försvaret.

Rambockar, stegar och skyddsskärmar mot rätt front

Belägringsredskap är det som skiljer en spelare som förstår mekaniken från en som bara skickar kött. Redskap mot murar (skyddsskärmar, torn, stegar) sänker den försvarsbonus som murarna ger försvararna, och rambocken öppnar porten till borggården. Utan dem anfaller du mot befästningens fulla styrka och betalar för det i förluster.

Nyckeln ligger i att para ihop rätt. Sätt in murredskap på den flank du bryter, så de sänker bonusen precis där du trycker på med enheter. Rambocken är bara meningsfull om du har en verklig plan att ta dig hela vägen till borggården och få ut något av målet. Precis som enheter slits redskapen ner och minskar, så satsa dem riktat i de vågor där de avgör, inte utspritt i varenda en.

Och tänk på dem i förväg. Belägringsutrustning tillverkas och fylls på, så bygg upp ett lager innan en stor attack eller ett alliansfälttåg. Inget är värre än att mitt i en kampanj upptäcka att du inte har något att bryta ner murarna med – och tro mig, jag har varit där.

Borggården är den andra striden

Att bryta igenom fronten är ännu ingen seger. Så snart du tar dig förbi porten eller en genombruten flank väntar den andra fasen på borggården, där försvararen har ytterligare en, ofta den sista och mest koncentrerade, linjen. Ja, oftast tar du dig till borggården genom porten, men bryter du en flank går det också den vägen. Många attacker går sönder just på borggården, för att anfallaren häller ut allt på murarna och inte har kraft nog kvar därinne.

Planera därför borggården som en egen strid. Spara medvetet en del av din anfallsstyrka till det som väntar bakom murarna, satsa inte helt allt på den yttre fronten. Ha befälhavarbonusar och enheter som passar på borggården i huvudet redan när du bygger vågorna.

Och var ärlig mot dig själv. Om uträkningen visar att du bryter igenom murarna men inte har något att avsluta med på borggården, är det en halvattack som kostar dig armé utan belöning. Vänta hellre, förstärk och slå till en gång ordentligt ända till slutet, än att springa till porten två gånger och komma tillbaka tomhänt. Känner du igen det? Känslan när rapporten visar genombrutna murar och sedan noll från borggården? Precis det försöker jag undvika.

Frågan jag får ofta

"Honza, hur många vågor är idealet?" Ärligt talat har jag inget entydigt svar på det, och jag är inte 100 procent säker på att det finns något universellt tal. Det beror på vad spionen visar, hur många redskap du har i lager och hur mycket du har råd att offra i de öppnande enheterna. Jag tycker det är bättre att tänka på vågorna från andra hållet – den första ska ta ner redskapen och de farligaste försvararna, den sista ska träffa ett redan mjukt försvar och ändå ha kraft kvar till borggården. Hur många som ligger däremellan finjusterar du efter rapporterna. Jag har haft framgång med att gå igenom rapporten efter varje större attack och se vilken våg som gjorde jobbet och vilken som var onödig. Efter några veckor börjar du känna det på dig.

Tillbaka till Pokrocile.